Du snälla människa som skicka hundra* anonym nätkärlek - meddelanden åt mig. Så fin du är. Snäll. Varm och omtänksam. De är SÅ årets bästa kärleksbrev.
Now no more talk about love letters. Vi är ju ändå alla walking love letters just waiting to be opened up. Vissa saknar bara frimärken och adress.
* Inte på riktigt hundra, men det blev flera så i mina ögon kändes det som hundra fina duvor.
Fick tyvärr inga kärleksbrev igår men gissar på att duvorna tappa bort sig. Alternativt får jag snart hatbrev i och med gårdagens "snälla uppmärksamma mig" - dag. Jag tror nämligen att det inte finns många bekanta som inte skulle ha förstått att jag hade igår föddis, så pass "look at me" var jag i alla sociala medier. Och vet ni. Nu har jag testat på det och kan med varm hjärta säga att det inte kändes sådär superbra. Kan ha något att göra med min personlighet, uppväxt or whatever, men gick omkring och tänkte hela tiden:
"Oj oj, vad tänker nu alla..Nu har jag för mycket ljud..attention*ore".
Så där ser man. Man behöver inte andra för att döma en. Man har en själv.
Men goda nyheterna är det att man kan påverka the inner judge. Krama om den och konstatera att det är inte så farligt. Om inget annat så kan man alltid pröva med att muta.
Idag fyller jag 33. Tidigare år har jag brukat vara ganska tyst om detta märkelsedag, det vill säga, mera hoppas på att någon kommer ihåg och så. Men i år tänkte jag att jag är lite mer högljud och tar emot alla extra kram som jag bara får. För denna dag är ju den perfekta dagen för att få värme, glädje och hipphurraaa. Nu är jag inte tyst, blyg eller anspråkslös. Nix. Utan idag tänkte jag vara en centimeter längre än annars och njuta av det.
Igår var jag till Klaus K för att fira terass säsongens start slash njuta av bbq hamburgare.
Tyvärr var det inte riktigt terassväder så jag nöjde mig med att sitta inne. Men det var ju ganska så roligt att kolla på då personalen gjorde sitt bästa för att känna sig "somriga". Psssst. Ser ni mannen helt till höger? Han är Hotel Kämps nya Hotelchef. Men för cirka en vecka sedan var han ännu Klaus K:s Hotelchef. I dagsläge har båda hotellen samma ägare.
Man fick vin för 3 € /mini glas. Det kändes nästan som att jag igen satt i Barcelona.
Hade sällskap av Hanna - vännen.
Jag var glad trots det kalla vädret. Så här satt vi och njöt i par timmar samtidigt som jag nyfiket kolla runtomkring mig och notera att Supercell hade ett möte. Ja eller så antog jag i och med en Supercell tröja. Men kanske hen var bara en supporter. Hur som helt så ville jag gå fram och säga "hire me, hire me!". Men jag tror att jag får nöja mig med att spela på Hay Day.
Ok, vi kan ju börja med det att jag har en himla bra fantasi. Så ibland (host alltid) när jag går hem så tänker jag:
"Anything can happen".
Tankarna är i stil med att en okänd människa kommer upp till mig, ber om min hjälp, tar tag i min hand och plötsligt befinner jag mig i en situation där hemligheter avslöjs, folks springer, ömma kyssar byts och fjärilar flyger.
As I sade, en himla bra fantasi.
Så ikväll, när jag igen, gick ensam hem, så tänkte jag:
"Well hell, det är ledigt imorgon och min kväll sluta tidigt...kanske, kanske jag borde va modig och bara gå till en lokal pub, beställa en drink, sitta vid baren och se vad som händer".
Like in the movies, ni vet. För det finns ju alltid ensamma individer vid en bar. Himla mystiska och fina. In the movies. In real life kanske det är lite mer creepy, men det ignorerar vi nu.
Går raskt frammåt och tänker:
"Nej ,nej. Det är inte alls pathetic. Du får göra helt hur du vill. Det är EN öl. Va modig. Gå nu bara. Do not make a big deal out of it".
Jag är nästan där, nästan säker, men så händer något som får mig att stanna och skratta. Nämligen min sko klack går sönder. Det går itu. In two halves.
Jag tror att det var min skyddsängel som behövde en ledig kväll. And yes honey, I got the point. Så jag gick snällt hem, med en sko i handen och ett brett leende. For what else can you do när man får en så tydlig sign?
Som sakt. En kvinna med bra fantasi och då och då lite tur. There is always a next time.
Ikväll gick jag till bion. Hade reserverat strategiskt en sittplats på rad 8, lite åt sidan, i hopp om att i-n-g-e-n skulle komma brevid mig. En och en kom folk in och för varje steg de tog tänkte jag "kom inte hit, tack" samt nej, nej, nej..". Sedan blev det mörkt i salen, dörren stängdes and there I was. Ensam och lycklig. Kände för att stå upp and do a happy dance.
Visst är det också trevlig med sällskap, men en av mina favorit sysslor är nog att då och då gå ensam på bio och bara koncentrera på filmen och inget annat. Att ta allt in och bara känna, tyst för en själv. För om man riktigt koncentrerar sig så känner man då extra strakt hur det går rysningar i kroppen, hur ett litet bakgrundsljud ekar i örat och hur en kall vind stannar för att ge en öm kyss. Och det, det är magiskt.
När jag bodde i Malta, för typ tio år sedan, så gick jag då också ofta till bion. Jag föredrog dagsbion, för då var det inte många som besökte biosalongen. Så småningon blev jag bekant med bio personalen (i Malta var det lite svårt att vara en anonym blond med blåa ögon) and this one time så insåg jag, några minuter innan bion skulle börja att holy shit (bardon my french) jag satt ensam i hela biosalongen. En hel sal bara för mig. Och inte nog med det, utan plötsligt kom en av personalen in i salen och fråga försiktigt ifall jag skulle ha intresse för att gå lite behind the scenes innan hen skulle sätta på bion. Hell yeah. Så där står jag då och kollar samt lyssnar då hen pratar om hur gammal biosalongen är, visar hur filmen sätts på, berättar om hur de får filmer and so on. Efter typ 10 minuter tackar jag med varm hjärta och så gick jag tillbaka till biosalongen och fundera vilken stol skulle få njuta av my Finnish ass. Jag satt mig ner och så ropar hen:
"is it ok to set the movie on?".
Det om något var en unik biobesök.
Next då? Till näst väntar jag på att vi går frammåt i tid så att vi får alla sådanadär headsets med heltäckande ögonskärm och så kan vi njuta to the max (alternativt kisi i byxorna pga av äkta känsla). Maybe just a fiew more years..
Kommer ni ihåg Alex & Sierra? Nämligen, I doooooo. Här är deras nyaste. Enjoy, för den är ganska så söt.
Detdär då det blev plötsligt varmt. Då träden blev färsk gröna inom en sekund. Då man har fönstret öppet och hör då små barn leker utanför, skrattar och njuter. Då man hör fåglar sjunga i kapp med solen. Då folk ler och ser varan i ögonen.
Ja, det. Det är värd guld. Finsk guld.
Och så var det slut på en solig, varm helg. Som jag njöt, som min torra hud njut. Ifall man skulle ha lyssnat rikitgt noggrant, satt örat helt fast i min hud, skulle man ha hört en varm, lång, almost nasty "Mmmmmmmm" - utrop. Men imorgon. Have you heard the rumours? Det lovas typ + 15 grader? Oh dear marshmallow`s. Men det passar ju perfekt med en Finnkinos Superday. Jag behöver lite action så X-Men, ses då.
I do apologize for my absence men jag har haft en jobprojekt som har tagit en hel del av min energi. Ja eller, kanske det är atmosfären i kontoret som har gjort det. Men hur som helst, nu är första delen, den stora delen över och nu kan jag igen koncenterar mig på annat. Som att till exempel fundera på hur det är möjligt att jag frivilligt vakna idag före klockan 9. Kom fram till att det är på grund av att jag har blivit gammal. Ja eller kanske det händer först efter en vecka då jag igen fyller år. Men jag har alltid tyckt att nummer 33 är fint. Det är ju nästan som två hjärtan brevid varandra. Eller alternativt något mycket per perverst.
Idag har jag redan hunnit njuta av en fin morgonmål och drömt om en vacker balkong med havsutsikt. Försökte till och med kalla på en genie in a bottle men har inte sett något rök eller turban. Men kanske vi förenas i en solig park där jag snart ligger och grillar mig. Poks!
Mina vinterfötter har idag fått inse att nu är det sommar och det betyder one thing; klackskor i olika färger, former och bekvämlighetsgrad. Min högra fot protesterar med skavsår och min vänstra fot gör sitt bästa för att vara den modiga soldaten. Girls, don´t you worry. Snart är vi alla vänner igen.
You can call me the groovy girl. Ja eller, åtminstone för ikväll. För hurraa. I kicked myself in the ass och träna lite. Och voi himmel och honung så det kändes bra. Vi vet ju alla det. Svett och röda kinder är ju lika med endorfiner. Nu känner jag mig absolut bättre än vad jag gjorde för cirka två timmar sedan. So woman. You better remember this tomorrow as well. Men lite besviken blev jag då min video tränare sade inget om min frånvaro. Där hoppa han och skrek lika ivrigt som alltid. Men jag kan ju också tänka på det som att we do not dwell in the past, we act now. Ja, vi kör med det.
Jag har haft en oplanerad träningspaus på cirka två månader. T-v-å. Och vet ni, det syns och känns. Jag helt enkelt tappa min träningsentusiast, dendär glädjen med att röra på sig. Glädjen av att svettas. Och det var ju inte rikigt såhär som jag tänkte mig några månader bakåt. To be honest så tror jag att jag har tappat min groove. Min fab. Men imorgon är det ju måndag. Och jag har hört rykten om att det är då som magiska rebirth händer.
Once again.
(Sidhuvudfoto av Frida Lönnroos)
Tvåspråkig, över 30 år gammal dam som bor i Helsingfors. Singel. Heidi heter jag. Pratar mer finska än svenska (och tänker nästan allt på engelska) så ni kan förvänta er många skrivfel. That`s life, better get used to it. Funderar ofta på livet. Strävar till att vara snäll, men ändå modig. Skriver främst om this wonderland we live in, med tankar hit och dit. Fotograferar gärna och spelar då och då poker. Jobbar med försäljning, produktutveckling och marknadsföring. Och så är jag en HSP - människa (Highly Sensitive Person).
Bilder får ej kopieras utan mitt tillstånd! Kuvien luvatta kopioiminen kielletty! Do not copy any pictures without my permission!
