Igår, vid metrostationen:

Jag står och kollar på reklam. Noterar att en liten, ung flicka (kanske 5 år?) kommer fram till mig och kollar nyfiket på mig. Jag ler snällt. Noterar att hennes mor och syster (?) står bakom, några meter ifrån. Flickan frågar:

"Vad heter du?"

I replay. Innan jag hinner fråga vad hon heter så har hon redan presenterat sig. Jag hälsar. Sedan frågar hon:

"Var bor du?"

Jag svarar att här i närheten. Hon vill veta mer exakt så hon upprepar sig. Jag har ungefär samma svar. Sedan kommer metron, men hon frågar ännu:

"Vart är du på väg?"

Jag svara att bion kallar. Metro dörren öppnar och jag börjar gå mot ingången. Jag kollar på flickan ännu en gång och ser att hon vinkar åt mig och hälsar hejdå. I do the same. Vi skills åt.

Så står jag i metron och funderar:

"I hope she was not a stalker in disguise".

Torsdagshumor, var så god.

Ikväll var jag och se på filmen Iron Man 3. Filmen var riktigt underhållande, men tyvärr kan jag inte säga samma sak om de fem apor* som satt bakom mig.

Translation: bakom mig satt fem killar, cirka 16-18 åringar (?), som tyckte om att fake skratta, prata högt, skratta vid olämpliga tillfällen och då och då sparka i min ryggstöd. Jag satt i min stol och tänkte:

"Lugn Heidi, lugn...koncentrera dig på filmen, f-i-l-m-e-n".

När filmen sluta steg jag upp**, vände mig om för att kolla på killarna och sade tillsammans med en evil blick:

"Mitä kakaroita te oikein ootte??"

En av killarna hörde tydligen inte mig för han sade:

"Mitä?"

Jag svara med en lite högre röst:

"Ootteko te viis vuotiaita??".

Så kolla jag igen elakt på alla och skaka på huvudet. Sedan gick jag iväg, med snabba steg, för plötsligt fick jag en känsla av att jag snart har fem apor som följer mig.

Jag steg in i spårvagnen och kände hur stel och arg jag var. Och så fortsatte jag att disskutera med killarna, in my head. Då fick de höra bland annat:

"Grow up eller åtminstone ta lite hänsyn till alla andra omkring er. Det finns faktist folk som vill njuta av en film utan att behöva lyssna på olämpliga kommentarer från er".

Sedan andades jag djupt och konstatera:

"Ok, they were kids. Let it go. Det finns större saker att fundera på".

Men ja. Ta hänsyn till folk omkring er. Tack.

* apor kan vara gulliga, men inte här

** som en 158 cm brud så var det säkert mycket imponerande (inte)

Ok, så dethär med att vara ny singel. Underligt. Det är vad det är. Det känns lite som att jag har en massa kärlek som växer och växer innuti mig, men så kan det inte komma ut för där finns ingen som kan ta emot det. Ingen som jag vill att skall ta emot det (förutom Ryan*. Så ifall du läser dethär så vet du vem du skall ringa. The same in English ). Antagligen försöker min kropp bli van med det att det finns ingen som ger mig kyssar. Ingen som tar tag i min hand. Ingen som helt enkelt rör vid mig.

Ja, ja. En hopplös romantiker här. Eller. Kanske jag är K-18 frustrerad?

Voi himmel. Det blir en lång sommar.

* Gosling. Fortfarande Gosling.

Tydligen har jag igen blivit en tonåring. För hur skall jag annars förklara min förtjusning i Ryan Gosling? Oftats är jag inte den som vill dela med sig, men titta nu..

Var så god.

Och visst ni? Såhär säger IMDb om honom:

"Was taken out of elementary school as a child and taught at home by his mother because of constant abuse from other students".

Fy på er. Fy.

(bildkälla)

Idag har jag varit tacksam för bland annat följande:

- att jag överlevde gårdagens fest

- att Tubbs är en så fin människa

- att Solo Sokos Hotel Aleksanteri har trevlig personal som sådär bara lånar ut en paraply så att jag kan gå ut i regnet. I will return it tomorrow.

- att Alepas Tupla Potti maskin bestämde sig för att skänka 22 € åt mig.

- att Ryan Gosling är så himla snygg.

Så hur går det för mig? To be honest, så vet jag inte riktigt. På ett sätt känns det lite lättare, men så känns det också tomt. Och det är ju helt naturligt. Han finns ju inte där mera. Inte alls. Tidigare var han där ibland, nu nada. Men jag fyller mina dagar med fina vänner, skratt, film, minigolf (oj så jag älskar that silly game), mat, lite drinkar och kanske något söt. Det gäller nu bara att njuta av allt detdär som en solig, eller regning, sommar kan bjuda på. Att igen ladda sina batterier. Fylla minnet med något nytt. Känna efter. Dofta. Knäppa bilder och le åt okända människor. Krama vänners barn och sova gott.

Jag upprepar; det blir bra.

Nedan text från dagens Aamulehti:

"Suomessa tulossa oma yhdistys erityisherkille – testaa, kuinka herkkä olet"

Amerikkalainen tohtori Elaine Aron on tutkinut pitkään erityisherkkiä eli HSP-ihmisiä (highly sensitive personality).

Aronin kirjoja on myyty yli miljoona kappaletta. Kustannusosakeyhtiö Nemo tuo Aronin bestsellerin suomennettuna markkinoille syksyllä.

Aronin mukaan naisista ja miehistä 15–20 prosenttia on erityisherkkiä. Erityisherkät ovat usein luovia ja herkkiä elämänmuutoksille.

Suomessa on herätty tunnistamaan erityisherkkiä ihmisiä. Heille ollaan perustamassa omaa yhdistystä, jonka perustamiskokous on ensi syksynä.

Psykologi Maija Karakorpi sanoo, että erityisen herkkä ihminen kulkee läpi elämänsä ikään kuin kaikki kanavat poikkeuksellisen avoinna.

– Havainnot ovat tavanomaista yksityiskohtaisempia ja kokemukset tavanomaista syvempiä, ja pienetkään muutokset ympäristössä tai omassa olossa eivät hevin jää huomaamatta.

Kokeile, oletko eritysherkkä. Testi on englanniksi. Sivuilla on testi myös vanhemmille siitä, onko heidän lapsensa herkkä".

Det var dags att se filmen "The Place Beyond The Pines". I huvudrollerna ser vi Ryan Gossling, Eva Mendes och Bradley Cooper.

IMDb beskriver filmen as follows:

"A motorcycle stunt rider turns to robbing banks as a way to provide for his lover and their newborn child, a decision that puts him on a collision course with an ambitious rookie cop navigating a department ruled by a corrupt detective".

Jag hade tänk mig att jag skulle få drägla på Ryan hela filmen till slut, men så var det ju inte.

Det var typ en timme av Ryan och sedan resten av filmen fick man kolla på ovan man.

Och så blev barnen äldre och Eva Mendes fick lite grått hår.

Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om filmen. Enligt mig så innehåller den inga stora överraskningar, livsvisdomar eller oj oj- tillfällen. Men det är ändå en film som man vill kolla till slut. Men om vi säger såhär;  utan Ryan skulle filmen knappast ha fått såhär mycket uppmärksamhet som den har fått.

Rekommenderar jag den? Kanske för en regning kväll if you have nothing else to do.

***

(pics lånade)